Varför har jag trädgården?

En enkel och okomplicerad beskrivning av min trädgård är att det är en lummig tomt ute på östgötaslätten, ca 4000 kvadratmeter stor.
Där häckar, buskar och träd bildar rum, vart och ett med sin egen karaktär.
Där finns en örtagård som är symmetriskt uppdelad i rutor där det växer kryddväxter och andra örter.
Ett ståtligt silverpäron växer i mitten.
Bredvid örtagården växer rosor både på bågar och i buskage och en stenmur omgärdar de båda.
En blå druva av sorten Zilga bildar taket i en pergola som leder vidare in i en solig del där citrusträd, oliv, nerium, blyblomma och många andra medelhavsväxter växer i krukor.
I den lite skuggigare delen av trädgården, den vi kallar Fågellunden, bildar ormbunkar, julrosor och buxbom en tät grönska under äppelträdens tak.
En köksträdgård finns förstås, med odlingslådor, ett rejält växthus och en fruktträdgård och så själva huset, vårt hem, ett falurött hus byggt av min morfar 1942, några olika uthus, även de faluröda.
Alltihop binds samman med antingen bredare grusgångar eller mindre vindlande stigar.
Och så bågar med klängande växter, många bågar.
Många sittplatser är utplacerade här och var, med plats för flera eller för endast en.
Det är vad man ser…

Vad jag känner inuti mig, varje gång jag går ut i min trädgård, är inte lika lätt att sätta på pränt.
Det är en känsla av förtrollning och ett sammanhang, en djupare tillhörighet.
Trädgården är min och jag är trädgårdens…
Trädgården är den plats, där jag varje dag landar lika mjukt som mossan under äppelträden känns under mina fötter, där varje blomma och blad är välbekant och välkommen att växa där den behagar.
Där förunderliga saker inträffar för trädgården är befolkad av förunderliga väsen…
Den är min paradisgård, min inspiration och plats för tankar och kreativitet,
Där många funderingar får svar…och där många nya funderingar kommer till.
Också en plats där jag får tänja på mina kroppsliga gränser och sätta mitt tålamod på prov.
Varje dag är en dag av tacksamhet över att just jag får vara just här
Det händer ofta att jag stannar upp mitt i allt och bara inser detta.
”Tröttnar du aldrig?”
”Näe, aldrig…”
”Men blir du aldrig trött?”
”Jo, trött blir jag ofta, men tröttnar gör jag aldrig…”